När Ann-Marie Orler var 20 år och au pair i New York hände det en gång att hon stod utanför Förenta Nationernas högkvarter. Hon tittade mot byggnaden och föreställde sig att hon en dag skulle jobba där.
För två år sedan blev drömmen verklighet, när Ann-Marie Orler – som då var länspolismästare i Västmanland – med stöd av svenska regeringen fick tjänsten som FNs biträdande polisrådgivare. Nyligen befordrades hon till högsta chef för alla poliser i FN-tjänst, med ansvar för polisfrågor i FNs fredsbevarande operationer.
– FN har alltid fascinerat mig. Jag trivs i “den internationella familjen”, förklarar hon.
– Jag säger som alla som jobbar internationellt: man får mersmak! Man lär sig saker och utvecklar sig själv.
Polisrådgivaren sitter inte på själva högkvarteret, men väl tvärs över gatan – First Avenue. Hennes trekantiga rum har utsikt mot den nybyggda betongkoloss där USAs FN-ambassad ska husera; längre bort skymtar East River.
I rummet intill har avdelningen möte om situationen i Haiti. En av kollegerna delar med sig av färska iakttagelser från Port-au-Prince. Sju civilklädda tjänstemän med polischefsbakgrund – från Frankrike, Italien, Turkiet, Jordanien, Argentina, Nepal och Nya Zeeland – bollar synpunkter och frågor:
“Vi måste ta itu med säkerhetsläget i tältlägren. Situationen är farlig för barn och kvinnor, medierna skriver massor.”
“Vilka länder kan skicka poliser inom kort?”
“Militären är ovillig att gå in i lägren, det skulle ge fel signaler.”
“Kan vi förklara läget för säkerhetsrådet? Det går inte att skjuta på besluten till september.”
Ann-Marie Orler är mötesordförande, iförd svart-vit, småmönstrad klänning och svart kavaj. Hon var själv på plats två månader efter jordbävningskatastrofen, ställer initierade frågor och antecknar allt som sägs.
“Ok, låt oss följa upp situationen i lägren senare. Vad hände på konferensen för donationer till Haiti?”
På väggen hänger en rad klockor: New York 15.55, GMT 20.55, Bagdad 22.55, Kabul 02.55, Östtimor 04.55 – de senare är några av de 17 platser som FN har fredsbevarande trupper i.
– Man blir en del av viktiga frågeställningar här. Det vi diskuterade i dag blir underlag till en rapport som Haiti-sändebudet Bill Clinton ska ha, säger Ann-Marie Orler belåtet efteråt.
– Man är ju liten i det stora – men på den här posten kommer jag väldigt nära besluten. Det är stimulerande och skrämmande, men också oerhört fascinerande, att se hela maskineriet!
Till jobbet hör förstås att bege sig till fältet. Ann-Marie Orler har sedan 2008 besökt flera av de länder där FNs fredsbevarande styrkor med totalt nästan 13 000 poliser finns: Kongo, Liberia, Sierra Leone, Elfenbenskusten, Kosovo, Cypern och senast alltså Haiti.
Drygt 2 000 poliser från ett 40-tal länder var en del av FNs Haiti-mission Minustah redan före jordbävningen. Det karibiska landet har länge dragits med gängvåld, drogsmuggling, kidnappningar och korruption, och den egna poliskåren har varit gravt dysfunktionell.
Minustahs uppdrag är sedan 2004 att bygga upp Haiti som rättsstat, och nu förstås även allt som förstördes i januari.
– Det känns lite som mission impossible. Vi står inför en mycket lång närvaro, säger Ann-Marie Orler.
– FN-poliserna ska finnas i bakre ledet och se till att Haitis egna poliser utbildas. Vi har ett ganska klart mandat.
I krigshärjade länder kan det handla om att få igång en polisorganisation. Om det ens finns fungerande polisstationer kanske de inte har elektricitet.
På senare år har FN fått en mer aktiv roll i sådana länder, i den fas som kommer efter fredsbevarandet: fredsbyggande, att inrätta ett demokratiskt samhälle med respekt för mänskliga rättigheter.
En av de viktigaste uppgifterna för Ann-Marie Orler är att öka andelen kvinnliga FN-poliser i fält.
Idag är den åtta procent. Målet är 20 procent 2014; på sikt helst 50. FNs medlemsländer får satsa på att få fler kvinnor i sina poliskårer, så att rekryteringsbasen blir större. (Av svenska poliser är ungefär 40 procent kvinnor.)
– Strävan har funnits länge. Men när jag kom hit blev det naturligt att frågan hamnade hos mig. Jag har satt ner foten och sagt att det är dags att få saker att hända, förklarar Ann-Marie Orler, som fått Bangladesh och Rwanda att utlova kvinnor till FNs polisstyrkor.
– Väldigt många kvinnor och barn blir offer i krig och konflikter. Ofta har de drabbats av uniformsklädda män, militärer. Kommer det då en kvinna i FN-uniform så signalerar det “Du kan lita på mig”. På så vis kan FN nå fler. Sedan mår ingen arbetsplats bra av att vara enkönad.
– Det finns många hinder på vägen – som att fältarbete anses vara farligt för kvinnliga poliser. Men vi har nått så långt att alla här inser att detta är rätt.
Ett annat mål är att FN-tjänsten ska bli en tyngre merit.
– Jag hoppas att vi kan få medlemsstaterna att se internationell poliserfarenhet som en del i en inhemsk karriär. FN-uppdraget har tyvärr inte alltid varit så kvalificerat.
Svenska poliser som tjänstgör i FNs missioner i Liberia, Elfenbenskusten, Guinea Bissau och Sierra Leone – transitländer för kokainhandel till Europa – bygger exempelvis upp kunskaper som är nyttiga hemmavid.
– Det borde vara lätt att förklara varför man bör skicka de bästa poliserna till FN-tjänst.
Trots att Ann-Marie Orler bara är 48 år har hon en gedigen meritlista. Som ung ville hon bli skådespelerska, men valde juristlinjen och började som nyexaminerad på Patent- och registreringsverket.
En dag fick hennes far syn på en annons till polischefsutbildningen, som Ann-Marie tyckte verkade spännande och sökte till. Hon har sedan haft en lång rad tjänster inom rätts- och polisväsendet.
– Det som drivit mig är ett genuint intresse för människor och samhällsfrågor, säger hon.
– Jag är nyfiken av mig och vill prova på så mycket som möjligt! Inom ramen för polischefsutbildningen fick jag även prova på att patrullera som trafikpolis. Jag har en väldigt stark identitet som polis.
Detta blev dock en black om foten när Orler rekryterats till posten som generalsekreterare för svenska Amnesty. Personer inom rörelsen, däribland Jesús Alcalà som senare blev ordförande, ansåg att det var fel att en polis skulle leda en organisation som ska verka för mänskliga rättigheter – i odemokratiska länder där poliser ofta inskränker dem. Hon kände sig mobbad av personalen och slutade efter ett halvår.
– Jag har lämnat det där bakom mig. Det gjorde ont och var en tuff tid. Jag lärde mig mycket – men det var dyrköpta erfarenheter, säger Ann-Marie Orler.
(Jusektidningen har talat med Jesús Alcalà, som inte vill kommentera konflikten.)
Senare fick Ann-Marie Orler revansch genom att få arbeta med mänskliga rättigheter för Europarådet i Strasbourg.
Oavsett sakfrågor är det uppenbart att hon gillar att leda verksamheter, att helt enkelt vara chef.
– Jag tycker det är häftigt att få se människor växa och vara en del av en helhet, att se processer och driva frågor.
Vad gör du om tio år?
– Jag hoppas att jag fortfarande har ett stimulerande arbete med internationell prägel, och där jag kan dra nytta av mina kontakter.