Ska ni kolla prinsessbröllopet? Själv kanske jag gör det, om tv:n råkar stå på. Det är i alla fall vad jag intalar mig. För givetvis kommer jag att sitta klistrad hela dagen. Och snörvla. Precis som när Mette Marit blev norsk kronprinsessa och precis som när min kusin blev ledsagad av sin pappa vid en sjö i Bollnäs. Jag blir helt enkelt blödig av bröllop. Allt vardagsvett lämnar min kropp.
 
För i princip har jag en nykter och ärligt talat lite nedlåtande syn på det där med att gifta sig. Jag tycker att bröllopsindustrin är motbjudande och blir arg på alla bridezillas som ska bossa omkring för att få till ”sitt livs viktigaste dag”. Bränna sexsiffriga belopp på stilrena marängklänningar och pilgrimscarpaccio – vad är det? Bröllop handlar om att två människor firar sin kärlek och ingår ett avtal som ger en tryggare tillvaro.
 
Så tänker jag alltså i teorin. Därför är det med dubbla känslor jag ser tillbaka på mitt eget bröllop. Vi hade planerat en minimal ceremoni på flygplatsen, följd av badsemester och krusidullfri fest en månad senare. Ändå lyckades jag glida in värsta livskrisen för att saker och ting inte blev exakt som jag hade tänkt mig.
 
Klänningen var jag visserligen nöjd med – den var smart, kort och hade tyllunderkjol, kostade bara sjuhundra och går att använda igen. Specialdesignade ringar hade jag också. Och så var det håret. Jag kände att jag ville bli barndomsblond igen. Så jag bokade en tid hos frisören en hel vecka innan bröllopet, ifall blekningen skulle misslyckas. Det gjorde den. Jag blev plastigt gulhårig i stället för sofistikerat rågblond. Och ungefär där började paniken infinna sig.
 
Jag ville inte gå tillbaka till samma frisör, utan tvingade mig in på salongen intill jobbet och beordrade dem att rädda mig. Så jag fick bli mörk chokladmörkbrun enligt principen hellre svarthårig än sönderfrätt. Två gånger fick de göra om mig, eftersom jag för allt i världen inte ville ha några kopparfärgade nyanser på mitt bröllop. Sedan stressade jag för att hinna hämta min prisvärda men exakt utvalda pionbukett och bli sminkad av min vän makeupartisten. I det skedet hade jag ångest och orkade inte längre tänka på det jag egentligen plågades av: andra människors reaktioner på vårt bröllop.
 
Min erfarenhet är att relationer till släkt och vänner prövas när man gifter sig. I mitt fall handlade det först om att närstående blev ledsna för att de inte fick plats i lokalen på säkerhetsstyrda Landvetter. Jag fick ägna timmar åt att mäkla fred, trösta och förklara. Dan före dan var jag själv så ledsen att jag bara ville skita i hela gifteriet. På något sätt la sig lugnet ändå, och vårt lilla bröllop kunde trevligen förrättas av en gammal kulturskolelärare i udda kavaj och Birkenstocks. Men när vi kom tillbaka från semestern återinfann sig den existentiella krisen i takt med att folk tackade nej till vår fest. Någon hade ingen tågbiljett, någon hade lovat bort sig på groggkväll och någon lät bara bli att osa. Jag kände plötsligt att den där kalasdagen var en av de viktigaste dagarna i mitt liv, och insåg i bakhuvudet att jag höll på att bli hysterisk som bridezillorna på tv. Inte blev det bättre av en mardrömslik möhippa som resulterade i två och en halv förlorad vän och fyra dito kilon.
 
Bröllop är något personligt för de flesta av oss. När jag gifte mig fick jag erfara det i varenda cell. Det fick mig att slutade tvärt med mitt hackande på andras prinsessdrömmar. Känns det rätt för dem så får de gärna tar lån till feta ringar och gifta sig på gamla slott. Jag är lika lurad. Det är det inte min ensak om någon vill dyka upp i svart brudklänning eller lämnas över av pappa. Inte ens om vederbörande råkar vara blivande regent.